måndag 30 september 2013

VAD HÅLLER JAG PÅ MED?

Jag har en känslomässigt omtumlande helg bakom mig. Jag lånade Cs lägenhet i Västerås så resan blev äntligen av. Spenderade dagarna med extremt efterlängtade vänner och kvällarna med mig själv. Inte ens hunden fick vara med, hon var också på en slags semester - från mig. Jag trodde inte jag skulle reagera så starkt på att vara där, att det skulle bli så känslomässigt och på ett vis smärtsamt.

En del av mig har nog glömt och förträngt allt jag har kvar där. Vilket liv jag faktiskt hann bygga upp och ofrivilligt tvingades bryta upp från när jag blev sjuk. Jag har självklart inte glömt vännerna, men allt jag gått igenom har tvingat mig fokusera på det, på självaste Mårten och hans konsekvenser. När jag gick in på Harmoniq på lördagen och såg M brast det. Tårarna kom och jag kämpade desperat att hålla inne den hysteriska forsen som tryckte på inifrån. Det kändes som mitt bröst bokstavligen skulle explodera och i samma stund insåg jag hur stor min belastning är när det gäller mycket. När vi senare satt på Wayne's och pratade blev det tydligt igen. En våg av lättnad sköljde genom kroppen i samma stund som M sa "du ska inte behöva dra det här lasset själv". Återigen - explosion i bröstet. Tårarna följde som en påhakad släpvagn. Nej jag vet, tänkte jag, men jag gör ju det och har gjort det i två års tid. Endast en person har hållit mig i handen under hela tiden. Aldrig släppt, aldrig backat. (Min fantastiska krulltott.) M fick mig att inse hur mycket jag mår dåligt över. Några enkla fraser och frågor sedan blev allt otroligt glasklart. Under de två åren som jag kämpat för mitt liv mot sjukdomen har jag samtidigt kämpat med diverse anmälningar mot sjukvårdens misstag, försäkringsbolagets misstag, och dessutom kämpat med alla som inte förstår. Som spelar teater och maskeraden är i full gång. Kämpat med sjukvården som också ryckt på axlarna fram tills Rehab i Falun kom in i bilden. Med alla som tagit så lätt på situationen. Det har känts som jag stått och skrikit att "det brinner!!" men alla andra har bara sett en vacker jävla majbrasa ungefär.
"Åååååhh, ja titta vad vackert!".

Överallt runt omkring mig kämpar jag med att ha överseende, med att jag ska acceptera, med att jag ska vara ödmjuk, med att jag ska ha tålamod. Jag, jag, jag. Allt ska jag göra. Allt läggs på mig. Till och med det dåliga samvetet när jag säger att jag inte orkar vara med när det är för högljutt på en middag till exempel. "Vad tråkigt att du inte kommer, det är så synd, vi får komma till dig istället". Men ingen kommer. Det är jag som ska komma, jag, som är sjuk.

Jag kan inte hålla det här inne längre, det går inte. För jag går under. Jag håller på att stånga ihjäl mig. Blodig har jag varit i flera månader, flera halvår. Helgens insikter har fått mig att förstå all smärta jag har i kroppen. Inte smärta som fysisk sår-smärta, men smärta som sorg, frustration och besvikelser. Jag har sagt det förr men jag har fan inte fattat att det har varit så här illa. Jag har skrikit non stopp i två år och min röst börjar ta slut. Visst, livsviljan har jag, men livsglädjen, var fan har den tagit vägen? De där äkta leendena, skratten? Den rena och skära glädjen som känns i bröstet, som ett pirr genom hela kroppen in till själen? Jag har inte känt den på länge, inte förrän i helgen. Lampan kommer slockna om jag ska fortsätta så här, så nu är det stopp. Nu är det dags att tänka sig för och göra smarta val. Val som får min lampa att lysa igen och inte enbart ge ifrån sig ett svagt sken som sjunger på sista versen.

Jag känner mig som Julia Roberts i filmen "Eat, pray, love" typ 50 min in när hon slår sig på bröstet med händerna och frustrerat skriker "No, there's like nothing!  I have no pulse!". Dito. Dito - exakt så känner jag. Jag har knappt någon puls.

Emma

1 kommentar:

  1. Det är ett helvete du går igenom... Men en sanning som är smärtsam för alla och som väl egentligen är beviset på att man blivit vuxen... är insikten om att man alltid är ensam. Ingen annan människa kan ta över din smärta och dina problem. Du kommer alltid att bära ditt liv helt ensam. Du kan aldrig kräva att någon annan ska leva ditt liv. Du kan bara tacksamt ta emot de som vill dela en bit av din smärta. Lika lite som någon annan kan kräva av dig att du ska bära deras smärta. Till syvende och sist är vi alla ensamma i livet och i döden. När man inser det blir paradoxalt nog livet lättare att leva. Man kan vara mer tacksam för de som ändå vill dela en del av sina liv med en själv och man kan själv dela med sig av sitt eget liv så mycket som man orkar. Mer kan man inte göra. Alla har sin egen smärta att bära på. Så länge du tror att någon annan kan lyfta av dig den smärta du känner så länge kommer du att ständigt bli besviken. Du behöver din energi till annat än att ständigt fundera över andra. Ta den kraften och lägg den på ditt eget liv. Gör det som är bra för dig. Kanske kanske också att du finner någon annan som skulle uppskatta din kraft. Många gånger blir livet lättare att leva om man ser sin egen smärta i perspektiv. Jag känner inte dig men jag ville ändå dela med mig av insikter jag fått under ett betydligt längre liv än det som du hunnit leva. Kanske kan livet bli lättare för dig om du vänder på saker och ting och ser på det från ett annat håll.

    SvaraRadera