torsdag 19 september 2013

DRA LÄRDOM AV MINA MISSTAG.

Jag har knappt sovit i natt. Gårdagens intervju på SRs Karlavagnen gjorde mig alldeles för fundersam, men främst nyfiken, för att ligga kvar. Det gick inte.

10 minuter. 10 minuter att svara på frågor rörande hur det är att leva med cancer. Jag kan inte med ord beskriva hur svårt det är att göra. Vanligtvis kan jag behöva minst 1-2 timmar för att hinna förklara och ta med det som känns viktigt för mig. I liknande sammanhang som igår känns det så fel att nämna vissa delar och inte ens beröra andra, men jag styr inte samtalets frågor. Visst går det att påverka, men att prata vitt och brett om det jag tycker är viktigt att lägga fram, det gör man inte. Speciellt inte när det är ens första intervju som Sverige sitter och lyssnar på. Jag var så nervös att jag knappt visste var jag skulle ta vägen.

I efterhand kan jag tydligt känna människors reaktioner över beskedet obotlig cancer. Hur man pratar om det. Hur många ser ett likhetstecken mellan obotlig, eller för den delen även cancer i sig och död. Jag försöker se det som att det idag går att leva med - tack vare nya behandlingar och pågående forskning. Det fanns så mycket jag ville säga igår. Något jag väldigt gärna hade velat lyfta fram mer är oförståelsen och just rädslan och oviljan att prata om cancer. Om sjukdom, om död. Jag har så svårt att förstå varför många är rädda att prata om det. Sedan jag var liten har jag lärt mig prata om känslor och hantera dem (någorlunda), kanske är det en anledning till att jag ser det som självklart. Just vetskapen om hotet i kroppen, något jag nämnde igår och har skrivit många gånger förut är en av de värsta att försöka hantera. När du får se din hjärna på bild och du ser ett mörkt moln lika stort som ett ägg, då vill du bara krypa ur skinnet. Be om en ny kropp, för den här är infekterad. Varningssystemet i kroppen alarmerar att det är dags att byta fordon, till ett fungerande som kan ta dig vidare tryggare på livets resa. Om det ändå var så enkelt som att stiga ur och kliva i en frisk kropp. Det är en evig kamp att försöka få psyket och alla känslor att varje dag kunna handskas med dessa tankar och känslor. Rädslan över faran, ilskan över maktlösheten, frustrationen över att människor runtom en inte vill prata om det. Vissa agerar som att det aldrig har hänt och det är en svidande käftsmäll, den hänger kvar, den känns. Jag som faktiskt sitter här och i skrivande stund känner allt cancern har gjort med mig och fortfarande gör med mig.

Jag tittar på samhället och ser sjukdom, olyckor, tragedier och död överallt. Cancer som är en orsak till mycket sorg kommer vi alla drabbas av. Det är en annan aspekt som gör mig ännu mer förtvivlad. Vi behöver prata om det, alla berörs. Om den dag ännu inte redan kommit (vilket jag uppriktigt hoppas att den inte gjort) så kommer den komma. Den dag du får ett besked att någon i din nära omgivning drabbats av cancer. Kanske blir det du själv. Hårda ord, men hård är också sanningen - tro mig. Livet är här och nu och meningen med livet är att leva det. Så, lev det, just nu. Just nu är det enda du kan påverka. Det gör mig galet frustrerad att se människor leva sina liv som de lever, hela tiden framåt. "I morgon, nästa månad, nästa år ska jag...". Jag har själv varit där och jag levde inte, jag var ständigt i framtiden och såg inte det fina med idag.

Emma

2 kommentarer:

  1. Jag lyssnade på dig på karlavagnen, det hördes inte alls att du var nervös och du sa många vettiga och fina saker. tänker på dig och önskar dig allt gott. massa kramar till dig och tack för att du är så öppen ! kramar

    SvaraRadera
  2. Vill berätta om en bekant som levt med hjärntumör liknande din i över 16 år och arbetar som läkare trots sin sjukdom. Han gör MR varje halvår och tumören är under kontroll. Så det finns hopp för dig också att ha ett bra liv trots din sjukdom. Kram

    SvaraRadera