söndag 14 juli 2013

ATT KROSSA MUREN.

Det snarkas i hallen. Tänk att det lilla ljudet från min fyrbenta bästa vän kan värma hjärtat så galet mycket. Tanken på henne får mig att le. Beundrar hennes sätt att vara i nuet, bekymmerslös och glad - jämt och ständigt. Okej då, förutom när jag inte orkar leka eller ge henne tillräckligt mycket uppmärksamhet. Annars, alltid, ett leende på hennes läppar, ögonen liksom lyser. Jag tittar och försöker lära av henne. Att vara i nuet, orosfri över morgondagen och glad. Tacksam, och det är jag för väldigt mycket, till och med på ett sätt att cancern kom in i mitt liv.

Jag försöker lära mig att hantera bekymren när de kommer, om de kommer. Ibland kan jag komma på mig själv sittandes med rynkad panna och ögonbrynen djupt insjunkna. Precis som när man är arg eller irriterad. Det finns mycket jag är arg, besviken och ledsen över. Känslorna bubblar över i skrivande stund. Jag får många "hur mår du?"/"hur går det?"-frågor och det är alltid svårt att svara. När jag gick hos E (psykologen) jobbade jag mycket på att vara ärlig - med mig själv och andra. Att säga som det är, men jag fuskar. Säger att "det funkar" eller "jodå, helt okej". En del av mig vet att jag kommer börja störtböla om jag skulle svara hur det faktiskt är på riktigt. Inte många kan hantera att bryta muren jag byggt upp och kliva in. Jag tror jag "anpassat" mig till det. Många kanske nöjer sig med "helt okej"-svaret och sen byter jag samtalsämne. Enklast så. Många gånger för att det gör allt för ont att känna efter och förklara. Det krävs så mycket. Tillit, ork och mod. Valet att tystna är mycket lättare, då behöver de där öronen inte dra åt sig och ögonen bli osäkra på vad de ska göra/säga härnäst. Att hantera andras osäkerhet över att prata om cancern, nuet, framtiden och döden tar energi. Ofta känner jag nog att jag måste "ta hand om" dem och därför tystnar jag. Vill inte öppna dörren till det mörka som finns där inne stundvis. Jag orkar inte förklara och förklara, vilket jag troligtvis skulle behöva göra om jag skulle ge ett ärligt svar på de där stora frågorna som börjar på "hur".

Men sanningen är väl den, det är dåligt, ingenting är egentligen bra - vad nu det är. Alla känslor, all rädsla, minnen och inte minst oförståelsen är något enormt att försöka hantera. Uppe på det ett huvud som minut för minut ständigt bankar. Att aldrig kunna trycka på paus och få en jävla weekend från cancerkaoset. Att aldrig kunna känna att jag inte är helt ensam i det här. Jag vet att jag har mycket som måste ut. Jag vet att jag måste öppna mig, ta steget, oavsett hur jobbigt det är.
Familjen och vännerna som inte alltid förstår kan få mig att få panik vissa stunder. Jag vet vad jag måste göra, hur svårt och jobbigt det än är. Prata och släppa.

Emma

3 kommentarer:

  1. Hej Emma, finns här 4U om behövligt.//Ingela E

    SvaraRadera
  2. Stor kram på dig, bästa emma!

    //Annica i Västerås :)

    SvaraRadera
  3. Ge Aldrig upp Emma! Du är bäst!

    SvaraRadera