måndag 4 mars 2013

CANCERN HAR HÄNT.

Har varit som bortkopplad från den tekniska omvärlden. Tror att jag till och med är bortkopplad från min egen hjärna ibland. De stunder är det knappt någon idé att försöka föra en konversation. Jag får inte fram någonting. Livet och vardagen känns tråkig just nu. Allt rullar långsamt framåt... Som mamma konstaterade blir det otacksamt - detta eviga vilande. Jag vilar och vilar men blir inte piggare. I normala fall skulle jag vila och känna att det gav mig något, att det gjorde mig pigg, men jag kommer ju aldrig dit. Pigg har inte jag varit på evigheter.

Dagarna ser likadana ut. Vaknar och vet att det blir ännu en dag i huvudvärkens och trötthetens tecken. Vet ni hur mycket det suger? Att knappt orka med vovvens promenader, att flanera på stan, att käka ute eller gå på bio. Att knappt fixa vardagen hemma eller träffa vänner... Jag orkar fan inte. Min kropp förmår sig inte och huvudet sprängs. Jag kan inte göra de där sakerna jag gjorde förut. Så är det bara. Det handlar inte om att jag inte vill eller inte kan rycka upp mig. Hade det varit felet hade jag ryckt upp mig för evigheter sen. Kroppen arbetar med huvudvärken och alla spänningar i kroppen... cancern, och det i sig skapar hål i energikontot. Tröttheten och huvudvärken begränsar mig något enormt.

Ingenting annorlunda eller roligt händer. Ibland vill jag bara ställa mig och skrika "JAG ORKAR INTE, VAD ÄR DET DU INTE FATTAR????". Speciellt till de som tror att jag behöver rycka upp mig. Friska och jag, vi pratar ofta om olika ork. Jag vill över allt annat kunna leva som alla andra. Utan värk, utan en kropp som spontandör dagen efter man råkat överanstränga sig. Jag vill kunna fixa att fika med mina vänner bland folk, kunna ta tåget till Västerås... Utan en halvdöd kropp i typ en vecka efteråt.  Vila, vila, vila. 

Vardagen blir inte bättre när det knappt finns några att höra av sig till. Inga vänner jag kan träffa spontant, för de bor långt bort eller har fullt upp med sitt. Vilket jag förstår. Kämpar med att inte försöka älta det som hänt. Läkare som gjort stora misstag och sjukhus som behandlat mig som skit. Vänner som svikit... Det är så jävla lätt för andra som inte upplevt allt det här och dessutom allt samtidigt att säga släpp och gå vidare. Jag försöker men det är inte så enkelt som det är att säga det.

Allt jag skulle vilja just nu är att ut och springa. Springa så det värker i benen och bröstet, ta i så mina ben viker sig av utmattning. Bra utmattning. Saknade träning...

Idag känner jag bara att allt känns skit. Komiskt med tanke på hur jag kände mig igår...

Emma

5 kommentarer:

  1. Det gäller att få topparna så höga och breda som möjligt och dalarna så grunda och spetsiga som möjligt. Hur gör man det då?
    Säg det själv, det du önskar att andra sa till dig...Tala om att de är viktiga för Dig!
    Ring en vän och be henne eller honom att förgylla din tid ett par timmar, be vännen hämta dig om vännen inte bor så nära, skjutsa hem dig efter maxtiden ni satt ut är slut...man ska avsluta när det är som trevligast! Låt inte energikontot övertrasseras!!
    Ät ofta och lite, duka fint, tänd ljus, promenera långsamt i solen.
    Bestäm ett datum att se fram emot, ett mysigt besök eller en liten tripp kanske bara över dagen, ett par hundfria dagar med sovmorgon och vardagslyx.
    Säg det själv, det du vill att andra säger;
    Ta hand om Mig, jag behöver Dig!

    Kramar till Dig!

    SvaraRadera
    Svar
    1. DU ÄR BÄST! Alltid så kloka kommentarer från dig min älskade mamma. <3

      Radera
  2. Hej!
    Fattar inte att du inte får ngn hjälp m detta:( eller finns det ingen? Tycker det är orättvist!
    Hoppas ljuset, solen och förhoppningsvis värmen som kommer ger dig kraft:)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej!
      Nej, ska jag vara ärlig så förstår jag det inte heller. Mamma och jag har tjatat om detta sen dag ett då jag blev sjuk. Ingen hjälp, bara olika piller som de tror ska hjälpa. Men inget hjälper, först nu har jag fått en remiss för att få träffa ett "hjärnskade-team", så förhoppningsvis kanske de kan hjälpa mig på något sätt. Vi hoppas och vi håller tummarna! Tiden får utvisa helt enkelt.
      Tack, det är underbart. Hoppas solen lyser på dig och att du får en fin helg! :)

      Radera
  3. Emma. Jag heter Annelie och är en av dom du ser i statistiken, men som aldrig lämnar några spår. Nu vill jag verkligen det. Jag vill att du ska veta jag känner med dig och tänker på dig. Du är i mina ögon så fantastisk. Stor kram

    SvaraRadera