BOOSTAR.

Jag är fortfarande på toppen. Något jag är superlycklig över och tacksam så in i norden. Är det ens ett uttryck eller ordspråk? Aja. Jag känner mig lättare. Som om jag gråtit, gråtit och gråtit. Efteråt är man trött, avslappnad och berget på axlarna har bantat några kilo. Försöker boosta mig själv så jag får stanna här. Något mitt emellan toppen och lite ovanför botten, jag är inte här så ofta. Som plåster på såren för min del är att gråta, gå igenom känslor jag känner skräck inför. Tvinga mig gå igenom hemska situationer i mitt liv då jag trott jag antingen skulle dö eller bli förlamad. Döden förföljer mig om nätterna, men fine, gör det då så länge jag får känna mig lite hög på dagarna. Hög på glädje, lättnad och tacksamhet.

Jag, ärliga - som jag ser mig själv att vara - Emma, har länge gått sluten som en mussla. Antagligen mycket för att jag varit rädd att bli sårad, besviken och framför allt lämnad. De som lämnat min sida och svikit mitt förtroende har självklart lämnat sår. Jag är skadad, men jag vet också att sådant kommer med livet. Med cancer kommer dessutom en jävla prövning för relationer. Överlever relationen cancern, då tror jag man klarar mycket. Musslan är borta och jag försöker vara som jag alltid varit. Ärlig, konfrontera människor när det behövs, fråga det jag behöver veta och säga det jag behöver säga. Ta reda på och inte bete mig som strutsen och sen köra vidare. Det är ju inte jag och först nu, efteråt, känns det genast så bra. När jag tagit reda på, rensat luften och frågat den där frågan jag lite bävar för. Enbart på grund av att jag är livrädd att få svaret att de sviker. Att de inte vill stå vid min sida längre, för de orkar inte med all min skit. Förståeligt tänker jag. Samtidigt som det är det mest otänkbara att göra i en sådan situation, enligt min värld.

Ibland blir det mycket för mig. Om man visste allt tjafs jag har hela tiden med sjukvården, alla besked, huvudvärken, det psykiska, begränsningarna från att leva ett drägligt liv, då skulle man nog förstå. Men så kommer vi dit, förståelse. Ja, jag försöker acceptera att den här resan gör jag helt själv med denna förståelse. För det finns ingen, ingen som kan förstå vad jag går igenom. Lika lite som någon kommer förstå lilla Lisas eller Olles resa. Det går inte.

Sedan kan man ju stirra på hindren, men det är inte jag. Då kör jag rätt ner i mörkrets avgrund, därifrån kommer jag aldrig komma upp. Att titta på allt negativt kring mig får mig ingenstans. Därför ska det boostas, så fort möjligheten ges. Tack familjen. Tack vännerna. Ni som varit där för mig på sista tiden, ni har hjälpt mig upp på toppen. Ni har hjälpt mig stanna där. Jag lever och andas av umgänge. Sådan, sådan är Emma Skoglund. Tar ni ifrån mig det, då kan ni lika gärna ta mitt syre.

Emma