Det känns som jag är den där dryga cancertjejen som kommer med massa besvär hela tiden. Aldrig ett roligare svar på frågan "hur mår du?" än "helt okej", eller "jodå, det rullar". Till och med det är lite överdrivet just nu, när allt faktiskt känns skit, psykiskt och fysiskt. Att jag hela tiden, eller i alla fall väldigt mycket, pratar om cancer och hur jag har det, behöver jag. Men det skapar också en orolig känsla i kroppen som gör mig rädd att förlora de jag har. "De jag har"... Ärligt talat vet jag knappt vilka jag har längre, för personer jag trodde jag hade, har stuckit. Lagt benen på ryggen och flytt denna jobbiga situation. Så istället för att utsätta sig för att bli övergiven, besviken och sårad är det så enkelt att isolera sig. Ha alla på en armlängds avstånd och vara själv, för då vet jag åtminstone vad jag har och vad jag kan förvänta mig. Inga svek. I den här situationen har jag fått lära mig, vilka som är äkta och som kommer finnas där i vått och torrt och vilka som inte stannar. Tyvärr på ett sätt som har känts som hårda käftsmällar som kommer från ingenstans.
Tillit förstörs så snabbt och nu behöver jag tömma den här bägaren. Ut med allt, låta tårarna rinna över allt som just nu känns som ett sår. Börja om, trycka på restart. In med nytt. Jag behöver tid.
Känner mig som Mowgli, övergiven i den stora djungeln, men var fan är min Baloo?
Emma
Hej Emma.
SvaraRaderaJa, visst är det jobbigt? Att alla frågor folk ställer leder till att man är cancerdrabbad, att allt nytt folk man möter frågar vad man arbetar med och man måste förklara varför man inte kan jobba. Jag hatar det.
Och fy fan för såkallade vänner som visar sig vara fegisar. Du har så rätt i allt du skriver. Jag önskar att jag kunde skriva som du (det skulle behövas!) men jag hittar aldrig rätta orden. Jag känner igen mig så väl i nästan allt du skriver, och jag hatar att det här drabbat oss. Ibland tror jag att ett ordentligt högt skrik skulle vara i sin ordning, bara för att få ut litegrann av det som gör ont.
Jag finns på msn om du behöver prata om allt som händer, eller vad som helst annat. och förlåt att jag inte svarat på ditt meddelande på facebook än, jag har haft en trött period igen. Ta hand om dig. Kram.
Så sant Elina! Ni skulle precis som du säger skrika mycket oftare och högre!
SvaraRaderaNi är två enormt tappra människor som drabbats av den lömska cancern som tagit över era liv.
Det funkar inte att gå omkring och vara tapper och lycklig för det ni faktiskt har kvar.
Ni måste sörja först för att kunna gå vidare och sakna ert gamla liv! Det är en sorg att förlora det som formats till era unga vuxna personligheter.
Ni är fantastiska människor, med enorm styrka och glöd för livet!
Töm bägaren, skrik, gråt och rensa ut det som gör ont!
Ta hand om er & ta vara på varandra!
Hallå där! Jag brukar läsa din blogg och är så tacksam för att du delar med dig av din historia. Jag är inte själv drabbad av någon sjukdom men jag känner igen mig i varje ord av det du känner. Som någon skrev ovan: Fy för fega såkallade vänner! Eller folk som inte förstår och inte ens försöker förstå. I alla fall, cancer åsido, i feel ya girl! Och du är INTE ensam! Ha det bäst! // Sanna
SvaraRadera