VILKET UTTRYCK SKA JAG ANVÄNDA? ARG? FRUSTRERAD? MATT?

Jag känner mig som en urvriden trasa. Som en trasa de doppat i vatten, sen vridit ur, doppat i vatten igen och återigen vridit ur. Processen har hållt på i månader och har dessutom eskalerat de senaste månaderna. Det blir väl så antar jag, när tiden går och man får ta smäll efter smäll, utan att få speciellt mycket hjälp. Ingen som riktigt håller en i handen så hårt som man skulle behöva. Jag vet inte om den där trasan kan känna sig trött, matt och less, men det gör jag. Vet inte hur mycket mer jag orkar ta. Prioriterar högt och lågt, bort med det negativa och in med allt bra. Så borde alla göra, men jag är illa tvungen, om jag ska klara av att hålla huvudet ovanför vattenytan. Känslorna ligger utanpå kroppen, så varje stöt eller rivmärke jag får på vägen känns. Känns så otroligt mycket mer än om jag skulle varit frisk, om allt i mitt liv var bra.

Nu är det inte så och jag blir sårad för minsta lilla. Sårad för såna saker som andra skulle kalla "småsaker", saker som folk hanterar hela tiden. Men att jag inte fixar att hantera sånt jag vill kalla småsaker är för att det är alldeles för mycket att hantera redan. Jag har vatten upp till hakan och står hysteriskt på tårna för att kunna kippa efter luft ett tag till.

Det daltas alldeles för mycket i världen och det gör mig galen. Folk klagar på alla möjliga saker och fine, gör det, men jag vill inte höra. Jag står fan fortfarande. Efter allt jag gått igenom står jag fortfarande stadigt med min fighting spirit och tänker inte ge upp. Jag har mina svackor, men å andra sidan, vem har inte det? Jag daltar inte, jag försöker styra över min tillvaro och mitt liv i så hög utsträckning jag bara kan. Som cancerns marionettdocka. Jag kommer alltid vara den. Att folk då klagar över saker de kan påverka och förändra tycker jag blir ihåligt. Inte minst jävligt drygt att höra på, jag hatar när folk klagar. Och dagens curlingföräldrar med deras stackars barn. Nu har vi 2012 och mayaindianerna säger att jorden kommer gå under. Det skulle inte förvåna mig. Hur ska människan klara sig om den inte ens kan ta tag i sitt liv och förändra det som är möjligt? Sitter man på arslet och försöker inte har man inte heller rätten att klaga anser jag.

Emma