TYCK INTE SYND OM MIG.

Underbara morgnar som startar med universums bästa och sötaste hund. Skogspromenader i solen, både jag och F behöver det just nu. För några veckor sen var det M som behövde vara själv och önskade inget hellre än att sitta på en öde ö. Med det nödvändigaste, så man klarade sig, inget mer. Nu har jag kommit dit. Hur jag än vrider och vänder kommer jag fram till samma svar: jag vill vara själv. Det är vad jag behöver just nu.

De ungefär 400 dagarna som passerat behöver bearbetas. Det funkar inte att fara fram som ett expresståg i 280. Skynda vidare och låtsas att jag snart vaknar ur denna dåliga dröm, för uppenbarligen blir det inte så. Den där roligare hållplatsen som jag väntar på framöver kommer, men kanske inte just nu. Jag behöver stanna upp, känna efter mer och slänga masken. Stampa, skrika och få utlopp för alla de känslor jag har inom mig. Inte samla på mig alla, som en präst som samlar in pengar från kyrkans besökare på söndagar. Det blir mer och mer i påsen. Men det är svårt. M säger ofta att jag är tapper, alldeles för tapper, och att jag inte behöver vara så tapper. Svarar ofta att jag bara är så här. Jag har, sedan jag varit liten, varit kavat. Borstat av händerna och rest mig upp, även om jag skrapat mig i fallet. Jag har inte varit den där ungen som ligger kvar och grinar och skriker att någon ska dra upp mig och blåsa på mina såriga händer. Det är inte jag, så det kommer inte hända nu heller. Att vara självständig har sina för- och nackdelar. Hittills har jag fortsatt framåt, på detta expresståg och hela tiden sagt att jag fixar det. Jag ska fortsätta kämpa, aldrig ge upp, fortsätta vara stark. Kavat. Men någonstans har jag nog inte låtit mig "bryta ihop" i den utsträckning jag kanske behöver, så som M menar när hon säger att jag inte behöver vara så tapper jämt. Visst kan hon ha en poäng, rättare sagt, hon har en poäng. Men hur ändrar man något i sin personlighet som varit så självklart hela sitt liv? Att faktiskt förstå att man fortfarande är stark trots att man inte alltid är så tapper? Stark och tapper är väl inte samma sak? Att gråta oftare och erkänna sina känslor är väl inte att vara svag?

Att ta på masken och inte riktigt säga hur det är känns lättare ibland. För lyfter jag på locket och pratar om vad som finns under blir det jobbigt. Speciellt när det finns över ett års svåra händelser under det där locket. Och när jag tänker på det här med att gråta och visa sina äkta känslor inser jag att en stor del i det här handlar om hur andra ser på mig. Jag vill inte att någon ska titta på mig och ge mig den där blicken, den där blicken som får en att förstå att de tycker synd om mig. Jag hatar när folk gör det. Tyck inte synd om mig, det är inte synd om mig.

Emma