måndag 8 oktober 2012

TILL DIG SOM UNDRAR.

Får en hel del mail och kommentarer från läsare som undrar hur hela den här cancer-karusellen startade. Därför tillägnar jag detta inlägg till dig, till dig som frågat hur jag fick reda på att jag fick cancer och hur allting började. Till dig som undrar.

Det var en söndag, kväll snarare än eftermiddag. Jag var bakis, hade levt ännu en kväll på Kåren med mina kära vänner kvällen innan. En riktigt bra sådan. Stod och tog reda på berget i köket när jag plötsligt blev helt snurrig. Tänkte att jag ätit för lite, så det var ju inte konstigt att rummet snurrade, så jag åt typ "mellis". Det skapade ett illamående, men att kräkas gick inte, satte mig vid köksbordet och undrade vad tusan som hände i min kropp. När vänstersidan på kroppen började tappa känseln ringde jag Sjukvårdsupplysningen. (Jag vet, idag ringer jag 112.) Tänkte att det var onödigt att ringa ambulans om det skulle gå över och inte var något allvarligt. Pratade med kvinnan och beskrev känslorna i kroppen, kommer knappt ihåg vad hon svarade men jag har för mig att hon frågade vad jag hade ätit, gjort kvällen innan osv. Hon hittade felet att jag hade festat så det var ju inte konstigt om jag mådde lite dåligt ungefär. Jag envisades med att säga att något kändes fel i kroppen, då hade vi pratat en stund och kroppen hade börjat domna bort i vänster sida. Armen, benet, foten och även ansiktet. Tittade på sängen och funderade på att vila, men kroppen sa "nej Emma, då vaknar du aldrig mer". Fortsatte beskriva vad jag kände i kroppen och när kvinnan inte tog mig på allvar bröt jag ihop och då skickade hon en taxi som tog mig till akuten. Vid den tiden hade det kanske gått 10-15 minuter och jag hade tappat avståndsbedömningen. Kunde inte känna golvet med vänster foten och armen hade ingen aning om vad den höll på med. Hur jag tog mig ut till taxin idag kan jag inte förstå, men jag gjorde det.

Anlände till akutmottagningen, fortfarande riktigt snurrig och då ryckte det kraftigt i vänster fot, arm och halva sidan av ansiktet. Det var som att jag hade tix. Hasade mig in på akuten och hittade efter lite hjälp personal. Då grät jag hysteriskt och fick fram att jag behövde hjälp, sen blev det svart.

Vaknade några timmar senare, med svullet högeröga och ett sprucket ögonbryn som skulle sys. Personal springandes runt omkring mig som pratade om att jag hade fått ett epilepsianfall och slagit i ögonbrynet i fallet. De hade hittat mig på golvet, krampandes. Jag förbereddes för att göra magnetröntgen och skiktröntgen, minns inte om jag gjorde nå fler. Efter turerna in och ut från röntgen fick jag en säng i korridoren, sjuksystrarna tittade till mig titt som tätt. Men klockan var mitt i natten och jag somnade, totalt utmattad efter all traumatisk uppståndelse. Fick två dagar efter träffa läkare som berättade att de hade sett en förändring på höger hjärnhalva. Hon ville verkligen inte säga ordet, men det var då de upptäckte min hjärntumör. Sedan var karusellen igång med operation och strålning som väntade runt hörnet.

Idag har jag lärt mig att ringa 112, inte sjukvårdsupplysningen. Som för det första borde reagerat på att jag bara hade problem med vänster sida på kroppen och för det andra borde ha förberett akuten på att jag var på väg. Skrämmande. Jag bara måste nämna att, innan jag fick den där taxin till akuten hade hon frågat mig om jag kunde gå in, alternativt cykla till akuten. Direkt efter att jag sagt att jag inte kände golvet. Att folk dör i samband med sjukvårdsupplysningen förvånar inte mig, tyvärr. Jag hade tur den kvällen. Lyssna på kroppen, den vet och säger till om något är fel.

Så gick det till, den 11 september 2011. Redan har det gått över ett år.

Jag hittade mitt gamla inlägg om hur allt började. Klicka här.

Emma

5 kommentarer:

  1. Tänker på dig. Kram Sanna

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tänker på dig Sanna, massor av kramar

      Radera
  2. Du är stark Emma. Tack för att du berättar för oss. Kram Johanna

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Johanna och tack för att du läser. Kram!

      Radera
    2. Jag läser varje dag, Emma. Och jag lyssnar.

      Radera