tisdag 19 februari 2013

"DE ÄR MOLN."

Mörka drömmar och svårigheter att hitta ut. En bilolycka, vargen stod i vägen och dök upp från ingenstans. Obehagskänslor över hur verklig den kändes, så nära, så skräckinjagande. Vaknade med ett hjärta som bultade och andan i halsen. Det var bara en dröm... Ändå kände jag mig så illa till mods när jag vaknade, tittade runt i rummet och försökte lugna mig själv. Provade på nytt att somna, vargen var tillbaka och likaså skräcken. Där stod jag mitt emot vargen, som var stor nog att sluka mig hel. Spring. Spring för ditt liv, Emma. Jag var som fast klistrad. Nu är det slut. Nu kommer jag dö. Vaknade återigen, nästan illamående, klockan var 02:32 och jag gav genast upp tanken på att gå upp. Jag kände mig som det där livrädda barnet som blivit satt i en berg- och dalbana mot sin vilja. Jag ville bara grina. Hjärtat rusade av bara tanken på vargen. Gav det ett nytt försök att sova och där var den igen. Kändes som att någon höll fast mig, tvingade mig stå mitt emot den och alla mina försök att springa därifrån misslyckades, likaså att vakna. Ta mig upp ur drömmen. Vargdrömmen förvandlades till en hektisk jakt, alla människor jag mötte var ute efter att döda mig. Nästa scenario var vargen tillbaka, varannan scen ungefär. Varg, människor, varg, människor, varg... Vad är det här? 

En natt fylld med ångest. Dödsångest. Situationer där jag ser döden i vitögat och förbereder mig på att säga hej då, att ge upp, men jag vägrar. Jag slåss för att få vakna och inse att det inte är verklighet. Jag tänker inte lägga mig ner och dö, no matter what.

På mindfulness pratar man om att man ska acceptera det man känner, det man tänker, ta in det och sen släppa iväg det. "Välkomna" ångesten, rädslan, sorgen, vaddetnuänärförkänsla. Bearbeta, acceptera, göra något åt den eller släppa den om man inte kan påverka den. Jag - som många andra skulle jag tro - försöker stänga den ute. Jag har tankesättet att "så ska jag inte tänka för då kommer det/jag bli så". De är liksom negativa och inget bra. Nu försöker jag lära mig att se tankarna som moln som kommer och går på himlen. Känslor är känslor och inte det jag är. Tankar är bara tankar, inte fakta. Att möta dödsångesten, välkomna och acceptera den har jag svårt för. Detsamma gäller sorgen. Det tar tid och jag måste bryta mönstret att vara så hård på mig själv. Göra yoga och meditera mer. 

Jag kräks snart på denna acceptens... mycket har jag accepterat men mycket återstår. Att ändra synsätt inom vissa områden och ramar är en utmaning. Men utmaningar har å andra sidan aldrig skrämt mig. 

Jag är rädd. Jag har ångest. Jag känner sorg. Det är okej. Det är okej. Jag  säger det till andra, "känn det du känner och släpp ut det. Det är okej.". Men jag lever inte så själv. Jag själv ska bara vara positiv jämt och tänka positivt, inget annat! Jag måste träna på det här...

Emma

2 kommentarer:

  1. Massor av styrkekramar till dig Emma!

    SvaraRadera
  2. Åh min goa vän. Du beskriver så att det skär i hjärtat. Puss jag tänker på dig!

    SvaraRadera