En natt fylld med ångest. Dödsångest. Situationer där jag ser döden i vitögat och förbereder mig på att säga hej då, att ge upp, men jag vägrar. Jag slåss för att få vakna och inse att det inte är verklighet. Jag tänker inte lägga mig ner och dö, no matter what.
På mindfulness pratar man om att man ska acceptera det man känner, det man tänker, ta in det och sen släppa iväg det. "Välkomna" ångesten, rädslan, sorgen, vaddetnuänärförkänsla. Bearbeta, acceptera, göra något åt den eller släppa den om man inte kan påverka den. Jag - som många andra skulle jag tro - försöker stänga den ute. Jag har tankesättet att "så ska jag inte tänka för då kommer det/jag bli så". De är liksom negativa och inget bra. Nu försöker jag lära mig att se tankarna som moln som kommer och går på himlen. Känslor är känslor och inte det jag är. Tankar är bara tankar, inte fakta. Att möta dödsångesten, välkomna och acceptera den har jag svårt för. Detsamma gäller sorgen. Det tar tid och jag måste bryta mönstret att vara så hård på mig själv. Göra yoga och meditera mer.
Jag kräks snart på denna acceptens... mycket har jag accepterat men mycket återstår. Att ändra synsätt inom vissa områden och ramar är en utmaning. Men utmaningar har å andra sidan aldrig skrämt mig.
Jag är rädd. Jag har ångest. Jag känner sorg. Det är okej. Det är okej. Jag säger det till andra, "känn det du känner och släpp ut det. Det är okej.". Men jag lever inte så själv. Jag själv ska bara vara positiv jämt och tänka positivt, inget annat! Jag måste träna på det här...
Emma
Massor av styrkekramar till dig Emma!
SvaraRaderaÅh min goa vän. Du beskriver så att det skär i hjärtat. Puss jag tänker på dig!
SvaraRadera