DAGLIGEN.

För lite mer än ett år sedan kunde jag knappt säga cancer. "Jag har cancer." En mening som fick mig att känna mig mindre än en blomfluga, i denna gigantiska värld. Snurrig och illamående. Jag kunde gråta floder av att ens tänka på meningen och dess innebörd. Självklart slogs jag av tanken på vad som händer om saker och ting inte går bra. Om jag inte övervinner cancern. Eller överlever cancern. Tankar på död och framför allt rädsla över att inte ha kontroll över kroppen. Att få veta att man har något i sig som kämpar mot en, det skapar skräck. Rädslan att förlora kommer alltid finnas. Oro över att kroppen ska lägga av, sluta fungera helt enkelt. Jag har ju fått tumören så varför skulle inte kroppen kunna lägga av? Här och nu?

Cancern för med sig många nya tankar och känslor. Situationer man inte vet hur man ska hantera. Idag har jag lärt mig säga cancer i samma mening som "jag har", jag har accepterat på ett sätt. Det jag istället gråter floder av nu och knappt vågar uttala är vad jag vill göra i framtiden. Mina drömmar. Drömmarna känns så stulna, precis som Grinchen kom och snodde barnens jul i den där filmen, kom cancern och snodde min frihet. Jag tänker på allt jag brann för, plugget, att dra till Frankrike, bo där ett tag och bättra på franskan så den blir flytande. Jobba mig uppåt och förhoppningsvis kunna hamna på UD eller Sida, ja vem vet. Nåt sånt, ni vet, drömmar. Resa och allt annat roligt man vill göra innan man dör. Nu skär det i hjärtat när jag tänker på hur vardagen ser ut. Jag orkar knappt med allt vad det innebär att bo själv jämt. Hur ska jag orka jobba? Jag hoppas att jag bara inte är där än och att jag kanske behöver mer tid för återhämtning. Men någonting säger mig att tröttheten kommer hålla i sig. Jag hoppas innerligt att magkänslan har fel.

När jag tänker på vad jag önskar mig så handlar det om så små saker. Inte som andra skulle önska sig, typ vara ekonomiskt oberoende och kunna resa jorden runt, när jag vill och hur mycket jag vill. Jag önskar att jag kunde jobba, resa ibland. Träna. Umgås och ha ork. Simpla jävla saker, som jag idag inte orkar. Orkar inte, vilken kass "ursäkt". Men tyvärr funkar det inte att rycka upp sig eller ta tag i det, för även om det inte syns så är jag sjuk.

Sjukdomen för med sig dessa perioder. Perioder av processer som att bearbeta, sörja, acceptera och sen försöka släppa och gå vidare. På något vis. Hur är det svåra. Jag har kommit långt i bearbetningen, men jag inser att kampen kommer vara livslång och jag kommer nog göra fler konstateranden om att jag kommit långt. Fortfarande kommer jag kunna blicka framåt och inse att det är mycket kvar. Mycket av livet, men vilket också innebär upp och nedgångarna i denna berg- och dalbana. Den ständigt pågående karusellen som jag inte kan kliva av, hur illamående eller less jag än är på den.

Emma