"HARD TIMES..."

Det känns som jag lagt mer krut på relationer på senaste än på att försöka hitta balans och välmående. Eller... i och för sig kanske man kan se energin jag lägger på relationerna faktiskt, förhoppningsvis, ska leda till just välmående. Harmoni och ro i min kropp och i mitt sinne. I min värld är en relation utan kommunikation ingen relation. Det är två världar som inte möts och sluts samman.

Varför säga sanningen om man talar för döva öron? Känslorna man har och sanningen man bär sopas under mattan och sen kommer det leenden? Ungefär "om det blir jobbigt så le bara. Kom ihåg att le." Herregud. Den attityden är så långt ifrån mig som det bara kan bli. När ens sanning gång på gång blir förminskad och på något sätt utsmetad, ignorerad, slutar man säga den. Man retirerar. Det finns många tillfällen jag ifrågasatt mig själv och hur jag har gjort, i alla möjliga olika situationer. Försöker hitta svar som jag inte kan få av andra. Jag har tänkt att jag kanske gjort något dumt eller inte ansträngt mig tillräckligt. Det senaste har jag nog tänkt mest. Men, jag kommer varje gång fram till att det enda jag försöker göra är att må bra. Så bra som jag kan må i den här jävliga situationen.

Relationer till höger och vänster, som på grund av cancerns olika prövningar kanske inte går lika smidigt som förut. "Hard times will always reveal your true friends." Jag skulle vilja säga "svåra tider kommer alltid visa vilka som är dina riktiga människor", för jag pratar inte bara om vänner. Det är på den här fronten det har varit riktigt tufft. Känns som mina människor droppar av som flugor instängda mellan fönsterglasen en het sommardag. Jag antar att jag har varit ganska hård när det gäller min omgivning, samtidigt har jag varit tydlig. Vad jag orkar och vad jag kan och inte kan ge, men också vad jag behöver, kan man inte förstå det så är jag ledsen - jag behöver förståelsen och får jag det inte funkar det inte just nu. Jag har vägt relationer på våg - ger de mig något? Mår jag bra eller mår jag dåligt av dem? Utifrån de olika funderingarna har jag antingen gått vidare eller fortsatt som vanligt.

Länge, och fortfarande ska jag väl säga, har jag gjort saker för andra. Gjort saker för att skydda andra. Genom att skydda andra har jag inte sett till mig själv, för jag fick komma sen. Alla andra var mycket viktigare än jag. Jag trodde att genom att skydda andra skulle jag ha kvar dem, inte förlora dem. Men när jag tillsägelse efter tillsägelse insett att jag måste se om min egen rygg först för att klara Mårten, vart saker annorlunda. Jag har alltid trott, på nåt sjukt vis, att om jag jämt säger den brutala sanningen, klagar varje dag, kommer jag förlora mina människor. För att det skulle bli för jobbigt att lyssna på. "Jobbigt" vill man inte ha att göra med, det är inget man väljer om man liksom inte måste. Så istället för att lyssna på min jobbiga situation, så skulle man lägga energin på saker man mår bra av. Inte Emma och hennes jävliga problem. Det var vad jag var rädd för. Förlora alla runt omkring mig. Jag inser att jag kommer förlora vissa på ett eller annat sätt, oavsett om jag pratar om det här eller inte. Men jag inser också, att de människor jag tyvärr förlorar kommer ersättas. Bredvid mig kommer jag fina människor som bryr sig något enormt om mig. Lilla mig.

Bryr man sig tillräckligt, då går man in i stormen med mig. Står bredvid mig i allt det här jobbiga, man lägger sig inte ner och dör. Ger upp relationen, för att min vardag just nu är helvetes jobbig. Jag kan tyvärr inte annat än att ge upp sånt just nu, hur mycket jag än bryr mig. Jag kippar med huvudet ovanför vattenytan och att försöka fixa och hålla alla relationer uppe skulle göra att jag låg på mörkrets botten för länge sen. Jag prioriterar och här hänger det tyvärr mycket på andra just nu.

Jag försöker göra som alla säger åt mig att göra - tänka på mig själv lite och ta hand om mig. Det verkar kosta en hel del...

Emma