fredag 11 januari 2013

DET TRASSLIGA GARNNYSTANET.

Det har nästan gått en månad sedan jag skrev i mina tankars egna avfallskvarn. Det märks. I huvudet råder kaos och förvirring. Alla funderingar jag går runt och bär på gör mig ledsen, virrig och trött. Jag försöker skapa någon ordning, men det går liksom inte. Det är som att kliva in i en extrem samlares hem, det är saker huller om buller upp till väggarna. Var börjar man?

Jag pratar med E och det hjälper, hon tar hand om mig. Men det sätter igång en jävla process. Mardrömmar och nya tankar, som en topping på de som redan finns där. Att bearbeta garnnystanet i huvudet, att tvingas möta de skräckscenarion som faktiskt finns långt in i huvudet. Usch. Allt som man är rädd för. Nej. Allt som jag är rädd för. Tankarna blir ett hål i energikontot och just nu, idag precis som igår, är jag tvärslut.

Bearbetning, acceptans och någonstans därefter ska jag försöka släppa taget. Jag ställer mig ofta frågan hur? Hur ska jag göra det? Det finns saker i mitt liv jag aldrig kommer acceptera - som att jag är sjuk - men jag vet att jag till viss del är tvungen att acceptera det. För att kunna leva vidare, vilket jag vill så otroligt mycket. Jag tror att det som är jobbigast just nu är omgivningen och funderingarna på framtiden.

Det ältas hit och dit angående andras förståelse för min situation. Förståelsen som inte alltid finns där kommer vara nåt jag får lära mig hantera. Jag kommer alltid möta människor som inte förstår. Människor som är klumpiga och inte tänker sig för. Människor som klagar över, vad jag anser är, bagateller. Jag försöker ta bort sånt, för det tär på mig och jag har nog av sånt som tär på mig i livet just nu. Relationer som gör mig illa och som jag inte har kraft och energi att fixa läggs åt sidan. En relation handlar om två, tyvärr kan jag inte ge lika mycket nu och då blir det som det blir... Och återigen kommer förståelsen in och skjuter det avgörande straffet. Det är svårt att erkänna för mig själv och jag hatar det men jag känner en slags bitterhet över vad andra har. Ett ord jag verkligen hatar - bitterhet. Men jag sitter i den här skiten och kan inte ta mig ur den. Hade jag kunnat hade jag gjort det för längesen. Andra i min ålder jobbar och reser, studerar, ja you name it. Jag. kan. inte. Det känns förjävligt. De tar så mycket förgivet, vilket man slutar gör när man hamnar i en situation liknande min.

Det är som att man har satt en fri fågel i bur. Fråntagit den sin frihet och lämnat den utan alternativ att kunna påverka sitt öde.

Emma

3 kommentarer:

  1. Hej! Jag hittade din blogg på ung cancers hemsida för ett tag sen och har tittat in här från och till sedan dess. Och när jag läste detta inlägget kände jag att jag så gärna ville lämna en kommentar, hoppas det går bra.

    Jag kan på inget vis förstå hur du har det och vad du går igenom, jag kan inte ens tänka mig hur det måste kännas. Men du har så rätt i det här med att lägga tid och energi på fel saker, om det är lite kämpigt i skolan eller någon sa en halvtaskig kommentar igår är ju egentligen oviktigt. Det är bra att du påminner om det för tyvärr glömmer man ju lite bort det ibland, hur märkligt det än är.

    Jag tycker din blogg är så bra och du skriver så starkt och ärligt, det beundrar jag verkligen.
    Så det jag egentligen ville med det här var att skicka en massa positiv energi och värme till dig nu när du verkar ha det jobbigt.

    Kram!

    SvaraRadera
  2. Jag skickar så mycket styrka och kärlek till dig. Du är stark Emma och du får, om/när du vill, höra av dig till mig om du bara vill så klaga på allt. Du är omtyckt! <3

    Kramar Valentina

    SvaraRadera
  3. Jag jobbar på en lungmedicinsk avdelning i Jönköping. Det innebär att jag dagligen kommer i kontakt med främst lungcancer och människor som berövats på sin frihet. Det du skrev träffade mig så hårt i hjärtat. Jag kan aldrig förstå vad du eller mina patienter känner. Jag har lärt mig att jag inte kan rädda hela världen, hur mycket jag än vill. Men jag kan ge en del av mig själv, oavsett hur stressigt det är så får man ALDRIG glömma bort att det är en människa man har ansvar för. En människa som är någons mamma, syster, son, farfar osv...
    Cancer är en vidrig sjukdom. Jag frågar mig ofta hur jag orkar jobba med det jag gör. Men svaret är ju inte svårt när jag tänker efter.. Jag mår så bra av att få ge. Och hjälpa. Göra skillnad för någon. Få någon le i det mörkaste mörker. Finnas till för anhöriga. Svara på frågor och ge råd. Därför ska jag nu gå vidare och läsa till sjuksköterska på tisdag. Och jag ska bli den sjuksköterska som jag själv skulle vilja att min mamma, pappa, mormor, farmor eller syster skulle bli hjälpt av.

    Massvis med styrkekramar till dig Emma!

    Hanna

    SvaraRadera