Fick nån slags meltdown när jag låg där. Hörde F snusa till och från, men snurra lika mycket som jag ungefär. Kommer jag kunna jobba igen? Tänk om jag aldrig mer kommer kunna jobba... Aldrig mer kunna jobba. Jag har ju för fan inte ens fyllt 23 än. Ser alla mina planer falla ner i en mörk jävla avgrund. Borta. Jag orkar för fasen inte ens vara vaken och aktiv en hel dag utan att vara överkörd som en truck nästa dag. Och ingen kan se att jag är sjuk. Jag lallar fortfarande runt med en tattig frisyr - okej att jag har hår överallt, men kom igen... - de flesta skulle säga att jag ser frisk ut. Speciellt nu när jag inte äter kortison längre. För jag menar... ser ni den? Ser ni tumören? Mårten? Syns det att jag är sjuk? Cancer? Det äckligaste ordet jag vet. Fuck it.
Det enda som syns är kanske ärr och trötthet, lidande ögon av huvudvärk. Men ärren försvinner under håret och tröttheten förblir. Huvudvärken... ja, time will tell. Tröttheten, den som det är svårast att förklara för alla så de inte ska titta snett och tycka jag är lat. Trötthet är en dålig ursäkt för saker och ting, men inte många förstår vilken trötthet man får efter allt jag gått igenom. De kan inte ens tänka sig.
Trött hit och trött dit. Förklara är inget man vill göra dag ut och dag in. Men utan det, hur ska alla förstå? Måste alla förstå?
Emma
Tyvärr så är det äckligt många människor som inte förstår. Ännu mer folk som inte VILL förstå. Their loss försöker jag alltid tänka, att dom inte kan ha den insikten och empatin att sätta sig in i någon annans situation. Folk är folk. Det finns alltid idioter. Som tur är finns det dock guldkorn, människor som iallafall försöker förstå och nästan fattar hur det är även fast dom inte själva varit sjuka. All heder åt dem.
SvaraRaderaPS. Såg du min kaffemugg på instagram? Jag har fått nån sorts samlar-mani när det gäller saker med budskap fulla med hat mot cancer...
SvaraRaderaJag kan ju inte säga att jag vet hur du mår eller hur det känns att vara i din situation, men jag vet hur det är att vara sjuk å inte kunna göra nånting åt det då jag fått några psykiska termer under åren efter högstadiet. Jag har mått så dåligt att jag sovit hela dagarna, (och nätterna för den delen) för att allt känts så hopplöst. Och nu, när jag äntligen börjar komma ur det där tänkandet, då är min kropp så van på att bara sova sova sova, å inte aktivera sig för fem öre, att jag orkar inte heller nånting, inte ens, som du skriver, vara vaken en hel dag! Och precis som du så ser ingen att det är nåt fel på mig, jag är bara lat. Men så är inte fallet. Hur som helst ville ja bara säga att jag förstår just det där med tröttheten, även om vi garanterat är trötta på olika vis. Men just det där att det kontrollerar en..
SvaraRaderajaja, du vet vart jag finns om du behöver prata med nån annan trötting ;) Tusen kramar <3