LIVETS UPS AND DOWNS.

En heldag med sötaste Caroline och jag är åter fylld med ännu mer positiv och glad energi. Även om jag är trött på ett helt annat sätt... Den människan är för underbar. Det värmer i hela hjärtat och såna som hon ska man ta vara på. Prat om nutid och framtid. Minnen som gör ont och minnen som får en att skratta och le inombords. Livet är för bra även om det har sina ups and downs. Jag måste ändå säga att det positiva överväger. Jag vill inte fokusera på Mårten mer. Perioden jag är i nu vill jag fokusera på annat än han. Jag hatar han... Äcklet i mitt huvud. Den 17 september blir det ny MR i Västerås och jag vill inte bry mig över hur det går just nu. Orkar inte tänka på det för mycket, är rädd att med de tankarna kommer höga förväntningar. Så jag släpper det och hoppas på det bästa istället. Hur som helst kan jag inte påverka det i alla fall. Time will tell, helt enkelt.

På samma gång som jag drömmer framåt om saker jag vill och saker jag ska göra i livet känns det lite läskigt. Att titta framåt när man sitter i en situation som liknar ett filmmanus gör det svårt. Svårt att ta stora steg. Man tar liksom ett steg i taget och uppskattar allt bra här och nu. Små guldstunder som idag med C, promenader med F. Vänner som finns där. De som håller mig i handen när världen känns alldeles för stor och hemsk. Även om jag är livrädd då och då måste jag ju fortsätta leva. Men när epilepsin visar sig blir jag så jävla påmind om hur mitt liv ser ut. Och alltid känner jag mig som någons marionettdocka. Jag hänger med och kan inte göra ett skvatt. Men fan, det ska till så mycket innan jag har spelat min sista föreställning.

Jag ska erkänna att när balansen i vardagen rubbas av små tecken som påvisar cancern blir jag stel. Som att alla mina muskler i kroppen fryser till is. Rädslan boxar mig i magen och jag tar ett kliv fram och möter den. Det enda jag kan göra är att leva vidare. Som citatet säger: don't wait for the storm to pass, learn to dance in the rain.

Som jag ska dansa i kaoset.

Emma