Jag känner mig lite mätt på människor. Det klagas hit och dit om sådana småsaker att jag ibland vill ställa mig upp och skrika rakt ut. Vissa gånger ångrar jag att jag inte gjorde det där och då, i stunden. Samtidigt så förstår jag ju, att det är livet och det hör därtill. Själv klagade jag på håret för någon vecka sedan. Mamma kommenterade på det och jag blev att skratta lite smått när jag insåg det. Jag klagade över håret, vilket kändes rätt skönt hur löjligt det än var. Så jag vet, jag klagar också, men jag försöker tänka på det. Inte klaga över småsaker som håret, för jag vet att det är drygt för andra runt omkring mig att höra. Det är världens bagatell.
Ibland blir jag bara så förbannad. Människor som har så mycket men som knappt ser något av det. De tittar på andra människor, jämför sig och ser allt andra har som de själva inte har. Själv ser jag så många rika människor som har så mycket. Rik i mina ögon är inte när man har pengar - det är vänner, det är familj. Tak över huvudet och mat på bordet. Hälsa. Otacksamma människor som bara ska ha och ha och ha. Här sitter jag och vill bara ha en sak; en hjärna som är fri från Mårten. En kropp som inte sitter fast i cancerns vassa och elaka klor. Förut kunde dessa tankar få mig att bli smått bitter - okej jag kanske blir lite bitter av dem idag också men jag kan samtidigt släppa det på ett sätt. Jag vet att livskvalitén de har i sitt liv aldrig kommer komma i närheten av mitt. Jag uppskattar småsakerna och jag lever vardagen med guldkant så ofta jag kan. Jag är rik om jag bortser från cancern, för jag inser vad som spelar någon roll. Som Hollywoodskådiskarna, de har så mycket pengar men är många gånger olyckliga och ensamma. Men pengar och materiella ting har de oändligt av.
Jag läste en så klockren beskrivning av närhet och vikten av varandra så jag måste citera den här. Anticancer av David Servan-Schreiber, s 87.
"När en grupp apor hotas av någon fara och blir uppskrämda, trycker de sig instinktivt tätt intill varandra och plockar febrilt varandras pälsar. Faran minskar inte, men känslan av ensamhet lättar. Våra västerländska värderingar och vår dyrkan av konkreta resultat kan göra oss blinda för människans grundläggande, ursprungliga behov av närhet när vi ställs inför fara och osäkerhet. En lugn, trygg, konstant närvaro är ofta den bästa gåvan våra närmaste kan ge oss."
Säger inte det väldigt mycket?
Emma
Helt rätt, det säger väldigt mycket.
SvaraRaderaJag håller med om det du säger, många människor tänker bara på pengar när man säger ordet rikedom, men det finns så mycket annat man kan vara rik på, kärlek, glädje, en positiv livssyn, ja listan kan göras oändlig.
Tyvärr måste många människor stå inför en riktig livskris av något slag för att kunna uppskatta den oerhörda förmånen vi har att kunna vakna upp och veta att idag kan jag äta mej mätt, dricka vatten direkt ur kranen, inga rövarband drar runt som våldtar och dödar, inga bomber faller över mitt hem.
Du kommer snart att ha en Mårten-fri hjärna, det är jag övertygad om. Heja Emma, du är bäst och starkast!