IT FEELS LIKE A YEAR OF TEARS.

Försöker komma ikapp med att läsa alla kommentarer och mail. Styrka och påminnelser om att jag inte är ensam, om det här. Cancer och en sjuhelvetes kamp. Ännu en MRT är gjord, denna gång i Falun som är mitt nuvarande sjukhus. Kontrollerna går numera på rutin - dit, röntgas, hem - klart. Alltid när jag ligger i det dånande röret och lyssnar på musik blir jag så känslomässig. För att fokusera på nåt annat än bankandet lyssnar jag på musiken och av nån anledning spelas alltid jobbiga sånger när jag ligger där. Låtar om livet och allt vad det är, alltid såna som berör hjärtat. Så kommer tårarna, men jag vägrar släppa ut dem, jag är ju fastspänd vafan. Plus att jag bara inte orkar grina där och på bussen hem.  Hela vägen hem är känslorna som en kastrull med stormkokande vatten, och ett lock på. Snart, snart, snart kokar det över.

Sedan jag var hos psy (psykologen) har jag varit mer ledsen. Processen har väl startat antar jag. Tankar och känslor, från alla möjliga minnen kommer tillbaka. Hon är bra, psy. Frågar vad jag tänker, vad jag känner i olika situationer. Skriver upp på svart och vitt. Det gör att jag får perspektiv på saker och ting och vissa saker hon upprepar, som jag sagt, låter bara helt galet. När hon säger det. Hon går till botten med situationer som skapat vissa av mina känslor. När hon senast satte fingret på vad en känsla kommer ifrån, blev jag förvånad. Eller egentligen inte kanske, men jo. Det hela är ganska förvirrande.

Hon ställer frågor till mig som jag tycker har självklara svar, men så visar det sig att jag inte gör/är/lever så ändå. Sätter ord på vad som händer med känslorna när jag inte förstår det själv.

Jag är så jävla rädd. Så jävla rädd att inte klara det här. Så jävla rädd att jag inte kommer vara kvar. Vänner och bekanta frågar mig om jag kommer dö, jag svarar och viftar bort frågan. Beter mig som om det är okej, när jag innerst inne skulle vilja fråga dem hur de kan fråga något sådant... Jag gömmer många känslor långt in. Jag antar att det handlar om att vara ledsen. Arg. Förbannad och arg är något jag knappt varit. Inte ledsen heller, inte som nu. Efter samtalet med psy. Jag antar att det också handlar om att det visar sig och blir med påtagligt att jag är sjuk när andra och jag själv är ledsen. Men jag förstår ju att det inte går att låtsas som att jag är frisk. Som att ingenting hänt, även om det känns som att många i min omgivning gör det. Ibland känns det som att det här inte är nån grej för många, det får mig att tänka att jag överdriver. Jag har ju en vardag, jag bor själv och fixar det. Men det gör ju inte att det inte är allvarligt, min sjukdom...? Vet inte hur jag ska formulera tankarna... En anledning till att jag inte varit så ledsen är nog all min rädsla och omgivningen. På nåt twisted sätt.

Jag har verkligen förstått hur många sjuka känner när de säger att det jobbigaste är tiden efter behandling. När man skickas hem och är "frisk". Det är så många ser en. Men innerst inne, i kroppen och i psyket, pågår något helt annat än vad jag skulle kalla frisk. De ser inte Mårten, men jag känner honom, varje dag.

Tårarna slutar inte rinna. Befriande men ändå, såklart jobbigt, alla tankar som far. Den här Emma har inte många sett, är det vad som krävs för att få folk att fatta? Att även om jag ser "frisk och pigg ut" så är jag inte det. Jag försöker lära mig tillåta mig själv att vara ledsen. För vem fan skulle inte vara det med ett besked om obotlig cancer?

Förvirringen i allt uppstår.

Emma