onsdag 6 augusti 2014

NÄR TANKARNA BEHÖVER LÄTTAS PÅ EN DEL.

Är det på riktigt redan augusti? Den här sommaren känns som ett enda töcken. En dimma där dagarna svischat förbi. Vissa ljusglimtar i form av umgänge med vänner och familj, hundledigt och hussemester, sist men absolut inte minst möhippa och ett otroligt vackert bröllop. Men är det inte huvudvärken i värmen jag flämtat över så är det livets omständigheter. Inte bara med min situation, utan även farfars. Kära farfar, som också kämpar mot cancern - för andra gången och som han nu kommer få lov att leva med. Han är stark och jag beundrar honom enormt. Kan känna igen mig en hel del i hans inställning när det gäller sjukhus och sjukdomars "nödvändigheter", eller vad jag ska kalla dem. "Ja, det måste ju göras så nu kör vi", ungefär. Beundransvärt. Precis som min egen situation leder till funderingar och sorg leder även hans situation till detsamma. Samtidigt som jag processar allt annat som hänt i sommar fick jag reda på att J förflyttats till hospis. En tjej som sitter i exakt samma situation som mig, men en tumör som växer och där läkarna inte tror hennes hjärna klarar mer behandling. Jag vet att det är ett möjligt scenario, det har jag vetat sen jag blev sjuk; att hjärnan endast klarar att behandlas till en viss gräns. Det gör mig både ledsen och rädd, det blir alldeles för nära. På ett sätt en flämtande press i nacken. Försöker att inte tänka på det, att ta en dag i taget och lita på känslan i kroppen. Känslan i kroppen att saker ändå är relativt bra, att inget är direkt fel eller på gång att barka iväg. Jag är inte där och det är endast det jag måste komma ihåg: OM jag någonsin hamnar där får jag ta det då. Inte slösa mitt liv på att oroa mig över något som kanske aldrig inträffar. Men självklart är det som oftast så mycket enklare att säga, än att bara göra...

Det är lätt att glömma vilken skillnad lite bekräftelse gör. På hussemestern började jag läsa"När hjärnan inte orkar: Om hjärntrötthet" och lättnaden sköljde över mig. Tårarna inte långt där efter från stund till stund. Hjärntröttheten har varit ganska total för mig några år tillbaka, ja sedan Mårtens jävla karusell drog igång. Jag får ofta stå med "stoppskylten" (som en klok kvinna i min närhet brukar uttrycka det) och säga nej. Säga stopp när kroppen och hjärnan inte orkar. Känner mig oftast fruktansvärt tråkig, speciellt om det är en tyngre period som leder till många fler nej. Frustrationen över att folk inte förstår, ledsamheten och ilskan över att behöva vila ofta. Återigen frustrationen över att vilan inte alltid ger effekt. Tipset som jag så ofta får; Emma, lägg dig och vila lite. Jag vet att folk menar väl, men när jag vilat och vilat dag ut och dag in utan resultat vill jag bara kräkas på att vila. Men ändå orkar kroppen inte med, leder inte det till frustration så vet jag inte vad.

Efter att ha läst enbart någon sida i boken kände jag igen mig i enormt mycket i princip allt. Check, check, check på symptomen... Det sköna i att få det bekräftat även om jag redan vet det är att få höra det. Att bli påmind. Jag har inte blivit knäpp och är inte dum i huvudet, trög eller totalt efter. Hjärnan hänger bara inte med, för den orkar inte och hinner inte. Hjärnan får inte den vila den behöver pga allt den jobbar med.

I vardagliga situationer kan jag ibland känna att det blir jobbigt när folk inte vet vad jag går igenom. Vissa gånger när jag svarar konstigt, inte hittar orden, när det blir krock i hjärnan så förvirringen kommer, nästan börjar stamma eller kasta om orden känns det som att de undrar vad fanken jag håller på med. Troligtvis är det enbart jag som upplever det så och faktiskt färre som tänker så än vad jag tror. Något jag behöver jobba på och acceptera. Det är okej att inte vara lika rapp i käften som jag var förr, lika snabb i tanken som jag var förr, inte lika skarp i minnet. Jag behöver inte förklara mig, något jag gärna gör.. Det är en svår omställning jag har att acceptera. Jag har ju alltid varit en pratkvarn som kunnat accelerera som en racerförare i talet och argumentera som en politiker. Idag blir jag lättare stressad och tappar alla tankar istället. Svårt för folk att förstå när jag inte kan avsluta min mening jag började på. Den är bara borta. Jag har blivit oerhört känslig och skör för omgivningen. Botaniserar i Feng shui och Lean för att förbättra och underlätta vardagen. Här hemma har jag slängt säck efter säck med onödigt skräp och ordningen börjar bli återställd. Lugnet lägger sig och jag njuter av min ommöblerade, något mer organiserade oas. Nu får det vara slut att slösa energi och tid på att leta eller hela tiden gå och plocka saker. Behöver en frizon och ett lugn i en vardag som är väldigt krävande och oviss. M påminner mig ständigt om kloka saker; som att se möjligheterna och inte hindren, att byta ut vissa negativa ord mot andra för det ger en bättre känsla i kroppen. "What you think you become" som Buddha menar.

Emma

1 kommentar:

  1. Känner så igen mig i din text om hjärntrötthet! Läste också"När hjärnan inte orkar: Om hjärntrötthet" och det kändes precis som att den var skriven om mig. Fick stora problem med hjärntrötthet efter sjukdom för ett par år sedan, tappar mycket ord, blir otroligt borta i huvudet och blandar ihop ord i meningar i både tal och text.
    Förstår frustrationen över att behöva vila fast man inte är trött och behöva tacka nej för att huvudet "inte orkar".
    Kram

    SvaraRadera