JAG AV ALLA MÄNNISKOR?

Jag vill inte fastna i cancer-träsket. Ändå är det lätt att i sjukdomstillvaron tänka allt som rör Mårten för mig. Vardagen kretsar ju verkligen kring det när man är mitt i en sjukdom. Beskedet som kom som en chock, operation och behandling, tron att mitt liv skulle ta slut. Att sedan försöka ställa om sig till något liknande en normal vardag är både skrämmande och svårt. När morgondagen känts långt ifrån självklar, drömmarna satts på paus och fokus abrupt flyttats från ungdomligt liv till en kamp för livet skapas ett trauma. Speciellt med tanke på hur min resa dessutom började med epilepsianfall liknande en nära döden-upplevelse.

På grund av resans början och beskedet i sig finns en typ av posttraumatisk stress i min kropp. Det finns i cellerna. Rädslan för att inte våga hoppas och tro att livet kan rulla någotsånär enkelt har länge haft makten. Många sår har skapats på vägen. Besvikelser och svek från nära och kära. Ovissheten när det gäller framtiden och den dagliga kampen. Kampen för att leva, att må bra och dessutom ha hälsan i behåll. Själen och hjärtat är långt ifrån helt. Det är här konstaterandena blir samma väldigt ofta, i känslorna. Saker jag behöver bearbeta mer, processa för att sedan lyckas släppa. Vara i känslor, gråta och sörja klart. Känslorna är något som kräver otroligt lång tid och där har jag en bit att vandra. Jag önskar det fanns en knapp jag kunde trycka på, som fick allt att gå snabbare. Som fick såren att läka och människor att förstå.

Jag har insett att det är svårt att gå vidare och umgås med ytliga bekanta. Svårt att hitta orden, småpratet. Tungan känns som fasthäftad i gommen och tankarna snurrar i full fart. Tystnad uppstår, skämten blir halvdana och mycket känns både krystat och konstlat. Där kan jag känna en betydligt stor skillnad från hur jag var innan. Jag trodde aldrig jag skulle ha svårt för att hitta samtalsämnen med "okända" människor. Det gick så naturligt förut. Kan göra ett grovt konstaterande att där har sjukdomens "isolation" satt sina spår. Nu är det bara att ta tag i det, att jag ska bege mig ut och träna i det sociala livet. Sjuk insikt, som gör väldigt ont i hjärteroten...

Emma