ANDAS. BARA ANDAS.

Dagarna som passerat har passerat med ilfart. Det har varit känslomässigt - som alltid i min vardag även om jag numera försöker få känslorna under mer kontroll. Huvudvärken dunkar i samma rytm och de enda "pauserna" jag får från den är på mediyogan. Som igår tog slut för detta år - tyvärr, kan jag bara konstatera.

Det har varit terapisamtal fyllda med krokodiltårar som fallit utan minsta avbrott. Verkligen fascinerande hur de aldrig tog slut. I samma stund jag inser att jag kommer framåt inser jag också en viss problematik med olika situationer. Hur jag ska gå vidare, hur jag ska få rätsida på relationer, minnen, invanda mönster. Jag vill gärna blunda några sekunder för att sedan öppna ögonen och se att dilemmat är som bortblåst. Vad enkelt och skönt det vore. Men jag känner mer och mer vad jag vill göra. Att jag vill gå vidare i livet, att jag inte är lika rädd för att planera en framtid längre. Jag kan se en framtidsbild mer klart, till och med tro på den. Att klara sig själv på ett annat sätt och att det ska funka. Rädslan över cancerns närvaro finns så klart där, det kommer den alltid att göra. Men det är något jag måste lära mig leva med, något jag måste acceptera. På just den punkten har jag kommit otroligt långt. Accepterat i den utsträckning det är möjligt, och mänskligt. Självklart blöder en del av min själ över att just nu inte kunna jobba, resa och leva en vardag som jag själv valt. Hjärtat värker och det känns som kramp i hela kroppen när sådana tankar dyker upp. Usch.

Det enda jag försöker peppa mig själv med är; det kommer. Det kommer, ha bara tålamod. Djupa andetag har blivit mitt nya sätt att hantera panik och svårigheter på, och för mig funkar det - för det mesta - så mycket mer än någonting annat.

Nu tänker jag njuta av denna kväll efter en uppfriskande promenad med bästis. Plockar fram boken, fixar te och tuggar ingefära. Lovely!

Emma