MED SAMMANBITNA KÄKAR.

Jag har velat skriva för längesen. Men jag har inte haft orken. Inte hittat orden. I samma stund som jag känner mig tom och livlös känner jag mig mer levande än någonsin när jag väl är glad. Men jag saknar att känna den totala lyckan i bröstet, som fjärilar som flaxar runt. Leende ögon. Mycket i min omgivning och vardag har skapat negativa känslor, extremt lite har skapat fjärilar. Mina fjärilar bor i Västerås, i Polen, i Örebro, så det blir ofta svårt i veckorna när jag har några få här som får mig att må någorlunda bra. Omgivningen, miljön är inte alltid den lättaste att hålla sig munter och uppåt i.
Jag försöker se regnbågens färger i ett foto taget i sepia.

När majoriteten av känslorna man har blir negativa är det klart att det visar sig i kroppen. Det har varit många frustrerade dagar, många dagar av sorg och upprivna sår. Dagar med insikter som gör så ont. Det i sig tär något otroligt, på både psyket och kroppens tillstånd. Hur självaste själen mår. Varje gång jag gråter blir hjärnan som en inflammerad bomb redo att sprängas vilken sekund som helst. Den tickande huvudvärken tilltar tillsammans med spänningarna. Spänningarna leder till mer huvudvärk och tålamodet blir sämre. Tålamodet gör mig känslig och det i sig leder till att jag lätt blir ledsen. Bomben igen. Se, här har vi den onda cirkeln som är så svår att bryta. När yttre faktorer - så som icke fungerande relationer - påverkar en dagligen med kassa känslor blir det jävligt svårt att hålla kroppen i topp. Jag måste bli ännu bättre på att välja bort det som sänker mig.

Alla samtal jag varit på har lärt mig mycket och det är nog tack vare dem jag idag kan göra annorlunda. Välja annorlunda och se på saker annorlunda. Jag börjar knyta ihop säcken, blicka framåt. Ställer mig ofta frågan vad vill jag? vad vill jag göra i mitt liv? med mitt liv? vilka vill jag ha med mig från och med idag? Jag har tömt ryggsäcken och ska nu fylla den igen och behöver tänka till både en och två gånger vad och vilka jag stoppar ner. Kanske främst vilka som jag faktiskt stoppar ner. En så bra beskrivning mamma brukar nämna och påminna mig om.

Det är stora frågor. Men jag måste fortsätta leva, kan inte stanna i det förflutna. Allt jag varit med om sedan Mårten hänsynslöst kastade sig in i vardagen har jag bearbetat mycket. Jag accepterar att jag är cancersjuk, men jag måste få lära mig hantera vardagslivet med tumören i huvudet. Människors bemötande, uttalanden, reaktioner. Den återkommande rädslan för att prata om det, skräcken över att fråga mig.

Framtiden, något jag ändå ser med stort hopp på. Med glädje och längtan, trots att det går lite tyngre just nu. Jag vet en del vad jag vill i framtiden. Vart jag vill. Jag sätter upp mål, delmål och drömmar.
En sak i taget.

Emma