KAOSET. URSÄKTERNA. SÅREN.

Jag vet verkligen inte hur jag ska vara längre. Många gånger har jag skrivit om frustrationen, ilskan och känslan av att skrika för full hals men fortfarande inte bli hörd. De senaste veckorna har varit så kämpiga. Seriösa, tuffa samtal och tårar som leder till en hjärna som ständigt känns inflammerad. Kroppen börjar säga stopp och psyket börjar ta rejält med stryk. Jag tycker att jag sedan dag ett varit tydlig med att jag behöver prata. De flesta som känner mig - alla nära - vet att jag vill och behöver prata. Många säger det ofta till mig "ja Emma, du är ju en sådan som behöver prata". Precis, jag är ju det, speciellt när jag sitter i en situation när jag är obotligt cancersjuk och gått igenom allt som det i sig fört med. Jag fattar att det är jobbigt att sitta bredvid också, jag gör det. Men jag börjar fundera, är det meningen att jag ska fixa det här helt själv? Att allt är upp till mig?

Det finns så mycket som är förstört. Relationer som förlorat tilliten, relationer som skapat så många sår. Det är nästan så jag börjar ifrågasätta mig själv. Har jag inte varit tydlig? Har jag inte försökt? Har jag inte förklarat tillräckligt? Men jo, jag har det. Jag har försökt och återigen försökt. Tillbaka har jag fått fina ord om sorg och förståelse men beteenden som sagt något helt annat. Beteenden som upplevts som axelryckningar. Actions speak louder than words.

Jag blir ännu mer frustrerad och förbannad när saker hela tiden läggs på mig. Det här har jag också pratat om förut. Jag ska lappa ihop relationer, jag ska höra av mig, jag ska fixa och hantera. Förstod man vad jag satt i hade man inte sagt att jag ska acceptera att människor inte vill prata. Att jag måste anstränga mig, att jag måste höra av mig bättre. Tror ni är många runt omkring mig som kan ta i hand på att jag varit dålig på att höra av mig sedan jag blev sjuk. Men ni är tyvärr väldigt få som förstår anledningen till det. Och att jag måste försvara mig, förklara varför, får mig att inse än en gång hur lite vissa har förstått. Relationer som tappat sin tillit kräver tid. Det krävs två brofästen. Jag försöker bygga men ser inget fäste i andra änden, så vad fan ska jag bygga mot? Vad ska jag fästa min del i när grunden inte finns där på andra sidan?

Jag förstår inte hur så många kan känna sig utestängda när allt jag försökt göra med dem är att prata. Lyft frågan men hela tiden i princip blivit nerröstad. När man försökt otaliga gånger ger man till slut upp. För varje gång man försöker får hjärtat sig en törn, varje gång blir ännu ett sår att försöka läka. Sedan får jag höra allt jag ska göra, allt som jag gjort fel.

Ibland behöver man reflektera och låta vissa saker sjunka in och just nu känns det bara som det blivit värre. De tuffa samtalen leder inte till något positivt. Det vrids och vänds och överallt måste det hittas en syndabock. En förklaring eller ursäkt kommer, eller så kommer ett försvar. Jag förklarar och förklarar men hela tiden kommer ett "men" tillbaka. Som sagt, det vrids och vänds. Ingenstans känns det som jag blir hörd i det eviga vändandet hit och dit.

Jag har nått slutdestinationen av försök. Jag kan just nu inte lappa ihop vissa relationer. Det är ett val jag gör, för min egen skull. För att jag ska överleva och hantera allt jag redan sitter i. Jag kan inte ta att människor känner sig uteslutna när allt jag gjort är att försöka involvera. Att människor pratar olika språk är bara ännu en dålig ursäkt. Jag köper det inte. Jag står för mina val, för de är val som jag har och kan göra för att försöka må till det bättre. Återigen säger jag det, ni som förstår ni förstår. Vad fan ska jag göra med resten? Oavsett om jag lär mig prata alla språk i världen kommer det fortfarande finnas dessa ursäkter.

Emma